En spårvägares vedermödor

En spårvägares vedermödor

Just nu på jobbloggen:

-Skriver jag om hur det är att vara nybakad spårvagnsförare (fd. busschaufför) i den Göteborgska trafiken...

Fjärde veckan

VedermödorPosted by Ola Sandberg Sun, March 21, 2010 16:33:32

Även denna vecka har vi haft en hel del för oss på utbildningen. I början av veckan hade vi taxa-prov, och alla som vet något om Västtrafiks taxa förstår säkert att vi var vettskrämda som små vita kaniner allihopa inför detta. (Nu vet jag givetvis inte om vita kaniner är räddare än t.ex. bruna kaniner men kaniner över lag är ju kända för att vara lite ängsliga så att… öhm ja, åter till ämnet).

Västtrafiks nya biljettsystem har ju fått utstå både spott och spe i pressen och varit hårt kritiserat för sin krånglig- och omständlighet. Man skall checka in, man skall checka ut, men bara vid resa över zongräns och efter att man tryckt på ”T-” eller ”+” -knappen, man skall betala pant och man kan åka flera på samma kort men inte i kombination med områdesladdning över zongräns. Och så vidare.

Överlag kan man säga att det finns en generell huvudregel att minnas när det gäller det nya biljettsystemet. Det finns alltid undantag som bekräftar regeln och det saknar konsekvens. Ju mer man använder det desto fler små lustigheter hittar man.

Ett exempel. Om jag skall göra en felanmälan av en kunds kort (vilket jag skall göra om det inte fungerar) så skall jag skriva ut olika felanmälningskvitton beroende på vad det finns för laddning på kortet.

Om det är ett skolkort skall jag trycka på ”S”. Logiskt. Men om jag skall felanmäla ett kort med områdesladdning så skall jag trycka på ”P”. Vilket, antar jag, är en rest från det gamla systemet där områdesladdning kallades periodkort. Lika snurrigt är det om jag skall felanmäla ett kort med kontoladdning, då skall jag nämligen trycka på ”B”. Enda förklaringen jag har till det är ordet ”börs” som jag tror används för samma system i Stockholm. Kanske.

Likadant är det i taxereglerna. Man skall börja betala för sig som skolungdom från och med att man fyller 6 år, om man inte åker med en vuxen, för då blir man inte skolungdom förrän man fyllt 7. Reser man med områdesladdning är man ungdom tills man fyllt 26, förutom med fritidsladdningen för den gäller bara tills man fyllt 20.

Om man köper ett 3-dygnskort giltigt i Göteborg får en person som är över 20 år gratis ta med sig tre personer under 20 år på samma kort. Men köper man ett 3-dygnskort giltigt i hela regionen får man bara ta med sig två ungdomar under 16 år gratis, -och bara under juni, juli och augusti. Och köper man ett Göteborgspass, som är giltigt i kollektivtrafiken, är man ungdom tills man fyller 17.

Jag tror att Västtrafik hade tjänat enormt mycket på att ha enkla lättfattliga taxeregler för att inte tala om själva biljettmaskinerna. Tänk om det hade stått på maskinerna vad knapparna betyder! Men men… Nu är det som det är och vi förare får göra vårt bästa för att bringa klarhet i kaoset. Tyvärr är det många förare som fortfarande inte vet hur systemet fungerar heller…

Provet gick i alla fall oväntat bra (alla rätt!) vilket antagligen beror på att jag hade vinterkräksjukan under de två dagar när vi gick igenom taxan och biljettmaskinerna, så jag slapp att röra ihop allting :-)

En av dagarna i veckan började vi i Vagnhallen Majorna istället för på Rantorget där vi brukar hålla till. Vi passade på att titta lite i verkstadsdelen av hallen och var nere under vagnarna och tittade på hur det ser ut där. Tycker det var förvånansvärt gott om plats undertill. Särskilt på de äldre vagnarna. Där fanns broms och motor och i princip inte mycket mer. (Ja, hjul och sådant också såklart!). Bygelverkstaden fick vi också titta upp till.

Det var första gången jag var inne i Majornahallen, och det var ju bara att konstatera att den hade lite mer charm än Rantorget. Vagnhallen Majorna är byggd 1921, tror jag, medan Rantorget byggdes 1984, så jag som är intresserad av byggnadsvård, och gillar gamla hus i största allmänhet, har hittat min favorithall!


En av våra övningsvagnar i Vagnhallen Majorna.

I veckan har vi också haft HLR-utbildning, dvs. hjärt- och lungräddning. Vi fick varsin övningsdocka (Mini-Anne) som vi sedan fick utföra övningarna på efter instruktioner från en film. Dessutom fick vi öva på varandra att kolla andning, känna puls och lägga folk i stabilt sidoläge. Känns bra att få HLR-utbildning, van vet aldrig när den kan behövas…


Niklas docka hade punktering...

Efter HLR-utbildningen gav vi oss ut på stan (vi tog bussen) och gjorde studiebesök hos Hittegodset, Biljettkontrollen och på Nils Erikssonterminalen. På Biljettkontrollen och Hittegodset fick vi en liten kort introduktion om hur det hela fungerar. (Vi skall få besök av biljettkontrollen nästa vecka tror jag). På Nils Eriksson Terminalen gick vi runt och tittade på vad som gjorts för att underlätta för olika handikapp. Det finns t.ex. knappar vid varje gate som man kan trycka på så att en röst läser upp de närmaste avgångarna. Lustigt att vi var där med spårvagnsförarutbildningen men inte med bussförarutbildningen eftersom det bara är bussar som trafikerar terminalen!

Det sista vi gjorde denna vecka var att gå på ännu ett studiebesök, -hos våra kommande arbetsledare. Vi fick veta mer om semestrar, fridagsbyten, personalplaneringen mm. Dessutom fick vi veta vilka tjänster vi kommer få möjlighet att söka när vi klarat utbildningen.

Som vi redan anat fanns det bara B-tjänster, de flesta dagkommenderade. B-tjänst innebär att man jobbar sent, dvs. inom tidsspannet ca 11.00 till 05.00 och dagkommenderad innebär att man har ett schema över lediga dagar och arbetsdagar, men inga bestämda arbetstider i övrigt. Vilka tider man skall arbeta bestäms senast kl. 14.00 dagen innan. Troligtvis kommer jag få en dagkommenderad tjänst.

Tilldelningen av tjänsterna kommer gå till så att vi som går utbildningen stänger in oss i ett rum tillsammans med personen som är ansvarig för tjänsterna. Sedan får den av oss som har längst anställningstid inom spårvägen välja tjänst först, sedan nästa och nästa. Tillslut kommer vi vara 3 kvar, nämligen jag och två till som bara varit timanställda. Där går man istället efter ålder, vilket innebär att jag får välja näst sist. Sedan lär jag få stå ut med tjänsten jag fått fram till januari 2011, då alla spårvagnsförare får söka om sina tjänster.


Självporträtt i vagn 347:s nya tjeckiska felindikeringsskärm. En riktigt trevlig bekantskap som ju dessutom fungerar som spegel!

Tredje veckan

VedermödorPosted by Ola Sandberg Mon, March 15, 2010 20:03:57

Det har varit en intensiv vecka på utbildningen.

I måndags var vi ute på studiebesök. Vi tog en vagn och åkte till först till Chalmerstunneln och sedan Hammarkulletunneln för att på plats titta på nödutgångar och utrymningsvägar ifall man får stopp i tunneln eller av någon anledning behöver få ut folk därifrån fort.

Så fort vi lämnade vagnen var vi tvungna att ha på oss orange reflexvästar och gula bygghjälmar ovanpå uniformen. I Hammarkulletunneln blev vi avsläppta tillsammans med den ena instruktören en bit innan hållplatsen mitt i tunneln medan den andra instruktören körde iväg vagnen mot Angered.

Medan vår instruktör pekade ut vissa säkerhetsfunktioner för oss vandrade vi i spåret upp mot hållplatsen. De passagerare som stod och väntade på vagnen vid hållplatsen såg ganska förvånade ut när det kom 7 spårvagnsförare i reflexhjälm och väst ut ur tunneln på led. Funderade ett tag på att säga ”pling pling” när vi gick förbi, men hoppade över det…


Inne i Chalmerstunneln. Medan vi stod stilla inne i tunneln visade signalerna på utsidan rött så vi fick skynda oss för att inte försena övrig trafik allt för mycket.

I tisdags övade vi utrymning av vagn vid brand inne i vagnhallen. I övningen ingick att vi skulle göra ett ilsamtal (paniksamtal!) till trafikledningen och tala om att det brann i vagnen, vilken vagn, vart osv. När det blev min tur gjorde jag bort mig och rörde ihop allting riktigt rejält. Hade hoppats att jag skulle vara lite mer sansad i en stressad situation, men när operatören i andra änden sade åt mig att ta allt igen blev det rätt i alla fall.

I onsdags var vi ute vid Eketrägatan och övade halkkörning med spårvagn! Vi fick prova att stanna så fort som möjligt med först bara vanlig broms på normalt spår. Sedan vanlig broms på såpat spår. Sedan samma sak igen fast med högre utgångshastighet. Sedan fick vi prova på om det blev någon skillnad om man höll in sandknappen. (Vi förare kan trycka på en knapp så att det trillar ner sand på spåren före första hjulparet). Allra sist provade vi att göra en så kallad farobromsning på såpat spår. När man farobromsar får man full effekt i vagnens alla tre bromssystem, elbroms, mekanisk broms och magnetbroms, det kändes lite om man säger så, även om vagnen gled en bra bit ändå. Så snälla alla därute, se dig för! Vi kan inte stanna 40 ton spårvagn på en femöring.

När vi var vid Eketrägatan passade vi på att öva kastbyte också. Ett kastbyte innebär att man byter plats på första och andra vagnen i ett tvåvagnarståg. Detta skulle vi göra själva allihop och för att få lite press på oss fick vi göra det på tid. Dem som klarade det på kortast tid skulle få ta kaffe först ur termosen på rasten :-)

Först skulle man koppla isär vagnarna, sedan skulle den första köras fram förbi en växel. Sedan fick man springa tillbaka med ett växelspett, lägga om växeln, rusa vidare till den andra vagnen, köra fram den också. Därefter rusa tillbaka till första vagnen backa tillbaka den, sedan tillbaks till den andra och backa den också för att koppla ihop dem igen. Slutligen skulle man köra fram båda vagnarna för att kolla att allt fungerade som det skulle. Givetvis skulle man också släcka halvljus och fälla in backspegeln på det som blev andra vagnen och tända ljuset och fälla ut spegeln på nya förstavagnen.

När jag skulle köra fram den där sista metern för att kolla att allt fungerade låg jag riktigt bra till. Tyvärr så gick det inte att köra. Något var fel, och genom att göra som vi lärt oss kom jag fram till att det var ett inre klarsignalfel på andra vagnen. Efter att ha rusat fram och tillbaka några gånger fick jag tillslut med mig en instruktör bakåt som så fort han kom in i hytten sade ”jag vet vad som är fel”. Då såg jag det också. Hade glömt ett vridreglage som talar om för andra vagnen att den inte får bestämma själv längre utan skall göra som förstavagnen säger åt den. Jag hade slitit i reglaget 2 gånger och båda gångerna vridit det rätt för att sedan vrida det tillbaka till fel läge innan jag rusade fram för att testa igen. Det felet gör jag inte om.

Sist kom jag inte, men å andra sidan tror jag att jag var den enda i gruppen som behövde hjälp av instruktör för att komma igång :-( Nåja. Jag fick kaffe i alla fall.


Kastbyte pågår. Båda vagnarna är framkörda och nu skall den först backas tillbaka för att bli andravagn... Vädret var något grått och kyligt som synes.

På torsdagen hade vi besök av en kille från trafikantservice som övade oss i konflikthantering. Vi fick spela rollspel nere i en av vagnarna. Själv fick jag både spela förare som hittade en borttappad liten flicka (spelad av kollegan Niklas) bak i vagnen och tre olika personer som ville åka med utan biljett. Dessa tre var mig själv (tyckte jag fick till en hyfsad tolkning faktiskt), Ericssons VD vars American Express inte fungerade i biljettautomaten (har ingen aning om vem Ericssons VD är eller om denne har ett American Express-kort men ändå!) och slutligen var jag en väldigt liten 11-åring vars föräldrar (enligt hans egen utsago) hade tappat bort honom när han gömde sig bakom ett stort träd vid Marklandsgatan. Jag kollade vid Marklandsgatan när vi körde förbi idag och där fanns ju förståss inga stora träd så där sprack den figuren. Typiskt.

I fredags var det äntligen dags att få köra M32. Det vill säga Göteborgs nya italienska spårvagnsmodell. Det var faktiskt en riktigt trevlig upplevelse. Man har ju hört från lite olika håll att den skulle vara riktigt ryckig och obekväm att köra eftersom den har ett 5 meters överhäng fram och bara truckar, inga boggier. Men våran M32:a, nummer 435, gick riktigt fint och mjukt.

I passagerardelen kan M32:orna vara ganska bullriga men framme hos föraren var det väldigt tyst och skönt. Dessutom har vagnen en riktigt kraftig acceleration vilket de andra inte har vid en jämförelse.

Förarplatsen är väldigt rymlig och luftig med stora rutor runt om och förarstolen i mitten. Och nu kommer vi till det mindre bra. Förarstolen ser ut som att den är ihopsvetsad av lite överblivna metallramar som någon sedan har ställt en stolssits på. På ramen har denne någon också skruvat fast två rejäla block som används som armstöd. Stolen är så stor att den inte går arr vrida runt eftersom den då tar emot olika delar inne i hytten. Så prata med passagerare i luckan bakom stolen blir svårt!

I armstöden på stolen finns de viktigaste reglagen. Till vänster finns fart och bromshandtaget och till höger dörr- och växelknapparna. Det är jättebra att de sitter i armstöden så att de är nära till hands, men tyvärr fungerar inte armstöden som armstöd eftersom de är förkorta för att man skall kunna vila armbågen på dem samtidigt som man använder reglagen.

Trots detta var vagnen väldigt trevlig att köra och vår instruktör sade att de hela tiden fixar fel och brister på vagnarna så att de blivit mycket bättre än när de kom. Och de lär bli ännu bättre vad det lider får man hoppas.

Vår M32 435 i vagnhallen vid Rantorget.

Andra veckan

VedermödorPosted by Ola Sandberg Sun, March 07, 2010 18:35:03

Andra veckan på utbildningen till spårvagnsförare började redan i söndags. Då var det dags för utbildningens första heldag med bara övningskörning (i vanliga fall har vi 4 timmar teori och 4 timmar körning per dag). Anledningen till att vi kör även på söndagar är att vagntillgången, som på vardagar är milt sagt ansträngd, är betydligt bättre på helger.

Till denna första åttatimmarskörning fick vi för första gången stifta bekantskap med en M31:a, det vill säga en 80-talsvagn, tillskillnad från pedalvagnarna från 60-talet som vi fick köra förra veckan. M31:orna känns igen på att de har högt golv i ändarna och en nyare tillbyggnad med lågt golv i mitten. Först var jag lite avundsjuk på de två kollegorna som fick en M32:a (senaste modellen med lågt golv genom hela vagnen) att köra, men det gick snabbt över.

Jämfört med att köra pedalvagn var vagn 347 (som vår M31:a hette) helt otroligt enkel att köra mjukt och fint. M31:orna körs med en joystick. Trycker man fram joysticken lite lätt så börjar vagnen gå lite lätt frammåt. Tar man i mer tar vagnen i mer osv. Du har nog redan gissat hur man bromsar. –Jo, precis, man drar spaken åt andra hållet istället. Det var bara det där sista, att stanna mjukt precis vid hållmärket på hållplatserna, som inte var busenkelt. Vagnen gled gärna en liten aning längre än vad jag hade tänkt mig, men det blev bättre och bättre.

Innan vi fick ge oss ut på stan med vagnen fick vi förståss en liten genomgång av hur den fungerar –och vad som oftast inte fungerar, även om vi skulle återkomma till det senare en annan gång. Mest gick vi igenom förarplatsen som ju skiljer sig en hel del från pedalvagnarnas.

Förarplatsen i en M31:a. Själva joysticken är precis utanför bilden till vänster.
När man kör har man ena handen på joysticken och andra på det lilla handtaget i mitten av bilden. Därifrån når man lätt skenbromsknappen (röd), sandknappen (grön) och utsignalknappen (gul). Växlarna lägger man med de gula pilknapparna (och man svänger höger med högerpilen!) medan man blinkar med de gröna knapparna. Dörrarna sköter man med de lite mindre och färgglada knapparna till höger. Kanske lite väl långt till höger om jag skall klaga på något...

När vi är ute och kör så kör vi inte bara runt på måfå, utan övar samtidigt som vi övar på att manövrera själva vagnen också på att lära oss linjerna och dess hållplatser. Nu när vi fick en lite nyare vagn passade vi därför på att öva oss på de tre Angeredslinjerna, 4, 8 och 9 som normalt sett inte trafikeras med pedalvagnar. Pedalvagnarna får nämligen inte köra fortare än 40 km/h på Angeredsbanan, tillskillnad från M31 och M32 som får köra i 60 km/h.

Att dra upp vagn 347 i 60 km/h var en ren njutning och med ett lätt skorrande brummande från motorerna susade vi upp mot Angered. I Angered blev vi presenterade för diverse växlar och förbigångsspår och hur de används. Eftersom tre linjer vänder i samma slinga i Angered blir det lätt fel i ordningen om någon vagn är några minuter sen. Därför finns spår där man kan köra förbi varandra om det behövs, under förutsättning att vagnen innan väntat in den sena bakom… Har insett att det kommer att bli en hel del snackande med TLI (trafikledningen) som spårvagnsförare!

Eftersom vi hamnade i kö bakom en vagn som stod i slingan och inväntade avgångstid passade jag på att ta upp min mazarinburk som just blivit påfylld men nya hembakade mazariner. Gott, om jag får säga det själv!

Precis efter att vi lämnat hållplatsen Chapmans torg, när vi övningskörde linje 9 mot Kungssten, träffade vi på en galning i högform. Galningen satt bakom ratten i en ny fin Mercedes som var på väg åt samma håll som vi på vägen vid sidan av spåren. Vid trafikljuset efter hållplatsen fick bilen rött samtidigt som kollektivtrafiksignalen visade pil, kör alltså. Istället för att stanna vid rödljuset körde bilen mot rött varpå hon dessutom gjorde en u-sväng och korsade spårvagnsspåren framför vagnen. Vi i vagnen såg tydligt både att hon pratade i mobiltelefon och hade småbarn i baksätet. Jag tror inte att kvinnan bakom ratten vet att hon körde mot rött och jag tror inte heller hon insåg hur nära hon var att få sina barn mosade av en spårvagn. Som spårvagnsförare blir man otroligt frustrerad när sådan här händer. Det gick ju bra den här gången, tack vare att vi upptäckte på långt håll vad som höll på att hända…

Under natten mellan söndagen och måndagen fick jag plötsligt kräksjuka, vilket inte var det minsta njutningsfullt. Alls. Jag fick någon form av expressvariant som var över framåt eftermiddagen men på sjukrådgivningens inrådan så satt jag hemma i karantän till 06:00 på onsdagsmorgonen. Sålunda missade jag två dagars utbildning vilket ju förståss inte var så bra, men jag hade lite tur i alla fall. Teorin under dessa två dagar handlade om taxan och hajen (dvs. biljettpriser och biljettmaskinen), detta är jag ju redan ganska haj på (förlåt, jag var tvungen) så det räcker förhoppningsvis med en liten repetition i vagnen medan vi kör.

De två sista dagarna denna vecka ägnades på teorisidan åt hur man kopplar till och från pedalvagnar och dessutom hade vi vårt första teoriprov. Koppelteorin blev en väldigt praktisk teorilektion som till större delen tillbringades nere i hallen.

Att koppla ihop två vagnar med varandra är samma sak som att krocka lite försiktigt. Man får inte ha för lite fart och inte för mycket. Kör man för långsamt, så att man nästan sitter ihop, kan man bli tvungen att plocka fram växelspettet för att få isär dem så att man kan göra ett nytt försök. Kör man för fort kan det helt enkelt leda till skador på koppel och vagnar… Mitt första försök blev förövrigt i hårdaste laget, det ekade i hela hallen, men sedan gick det bra!

Körningen de två sista dagarna blev återigen med M28:or, de äldsta pedalvagnarna, tur att jag var borta några dagar mellan M31:an och pedalvagnarna så att inte chocken blev så stor :-)

Första veckan!

VedermödorPosted by Ola Sandberg Sat, February 27, 2010 09:46:22

Jösses vad fort en vecka kan gå! I måndags började jag utbildningen till spårvagnsförare. Vi är ett gäng på 11 busschaufförer, en tågvärd och en spårvagnsrangerare som går kursen tillsammans, med andra ord har vi allihop jobbat på någon av GS andra avdelningar förut. Just nu är det nämligen bara internrekrytering som gäller för att komma in på spårvagnsutbildningen eftersom bussidan har förlorat tre upphandlingar och har stor övertalighet.

Vägen för att komma in på utbildningen har kantats av ett flertal tester. Först blev jag kallad till en "informationsträff" som förutom information innehöll tre prov. Ett ordförståelseprov, ett symbollogikprov och ett (eller tre faktiskt) prov för att kolla simultankapacitet (tror jag).

Efter dessa prov följde en nervös vecka. Om man klarat sig skulle man få ett telefonsamtal, om man inte klarat sig skulle man få ett brev. Alltså hoppade jag högt så fort telefonen ringde och blev livrädd så fort jag hörde brevbäraren i trappan.

I slutet av veckan ringde i alla fall telefonen och jag blev kallad till intervju. Den gick fint (och var väldigt trevlig) så jag fick tid för läkarundersökning och psykologtester.

Hos läkaren kollades synskärpa, färgseende, sidoseende, hörsel (jag fick högsta poäng vilket tydligen är ovanligt!). Dessutom fick jag lämna blod och urinprov (drogtest) och svara på frågor om min hälsa i övrigt.

Hos psykologen fick jag först göra ett minnestest (40 nummerserier med 9 siffror i varje lästes upp av en bandspelare, mellan varje serie hade man 6-7 sekunder på sig att skriva ner föregående serie), sedan fick jag gå in i ett mörkt rum och titta på 40 bilder som visades blixtsnabbt. Efter varje bild skulle jag berätta vad jag hade sett samtidigt som jag också tecknade ner det.
Därefter fick jag tre häften med vardera ca 49 grupper med påståenden om personlighet. Man skulle ringa in vad som var mest och minst "jag". När dessa var klara var det dags för ytterligare 189 personlighetsfrågor följt av samtal med psykologen.

Totalt tog psykologbesöket 4,5 timmar och efteråt hade man verkligen ingen aning om hur det gått. Alls. Men så ringde telfonen igen och jag vart inne! (Firades med semla!).

Om jag förstått det hela rätt så gäller samma krav för att få köra spårvagn som för att köra tåg. Båda trafikslagen går ju på räls och omfattas av samma regelverk, därav alla tester.

Första dagen på utbildningen började med en presentation och introduktion med många skratt och glad stämning (vi är ju redan spårvägare!) följt av kontraktsskrivande. Kontrakten gällde timanställningen under utbildningen. Klarar man uppkörningen i slutet så är man garanterad en fast tjänst och då blir det ännu ett kontrakt att skriva på. Dessutom fick vi en massa nycklar och kort som vi behöver för att ta oss fram. Min nyckelknippa börjar bli kraftigt överviktig nu!

Efter en fika med macka (som vi blev bjudna på dagen till ära) så blev vi presenterade för vårt kursmaterial. En stor tjock blå pärm full med trafiksäkerhetsinstruktioner, vagnsinstruktioner, trafiklagar, säkerhetslagar, instuderingsfrågor, grupparbeten, omloppsexempel, linjekartor och mycket mer som skall bankas in de närmaste veckorna.

Utbildningen är ca 7 veckor. Uppkörningen sker i slutet av vecka 6 och sista veckan är man ute och kör i trafiken på en annan förares tjänst, dvs ordinarie förare åker med som passagerare och eleven kör.

Efter lunch fick vi en guidad rundtur i spårvägshallen och verkstäderna som också finns där. I vagnhallen var det i princip tomt på vagnar eftersom det var vagnbrist, så istället för att titta på dem fick vi roa oss med att lägga om växlar med järnspett och lära oss en del om motväxlar och medväxlar.

Dag två fanns det dock vagnar inne. Vi (min kollega Niklas och jag) blev presenterade för panelen med alla knappar och vagnens två pedaler (de äldre vagnarna körs med pedaler, de nyare med joystick). Som fd. busschaufför är man ju van vid pedaler, men däremot inte vid avsaknaden av ratt...

Hur gör man då för att styra en spårvagn? Det kan tyckas väldigt enkelt, det är ju bara att följa spåret. Och det är helt rätt, det är väldigt enkelt, tills spåret delar sig. Och nu kommer det roliga. För att lägga om en växel till höger skall man vrida ett reglage åt vänster och tvärt om. Dessutom skall man helst komma ihåg att vrida tillbaka reglaget till neutralläge efteråt så att man inte av misstag kommer fel eller påverkar en signal längre fram. Kommer nog ta ett tag innan jag är kompis med det där reglaget.

Efter att ha fått köra ett halvt varv var runt vagnhallen och provat på att backa en liten bit, tyckte instruktören att det var dags att ge sig ut på stan. Kör till Mölndal sade hon till Niklas som satt bakom pedalerna. I Mölndal bytte vi och jag fick order att köra till Härlanda.


Här är jag i förarplatsen på vagn 840, finns en del knappar att hålla reda på...

Det är väldigt roligt att köra spårvagn men inte så enkellt som det kan se ut. För det första så används inte pedalerna på samma sätt som på en buss eller bil, de har inbyggt dödmansgrepp (någon av pedalerna måste alltid vara intryckt lite grann, annars aktiveras nödbromsen, vilket har hänt några gånger under veckan) och trycker man för hårt aktiveras också någon av nödbromssystemen. En annan skillnad mellan vagn och buss är att på en spårvagn drar man på fart och låter sedan vagnen rulla, medan man på de flesta bussar måste sitta och gasa lätt hela tiden för att hålla farten uppe.

Nåja, turen upp till Härlanda gick bra och instruktören skötte växel- och signalomläggningen så här första dagen i trafiken. Från Härlanda fick Niklas köra in vagnen i hallen. På eftermiddagen hade vi genomgång av en del av säkerhetsföreskrifterna, signaler mm.

I torsdags hade vi en väldigt intressant och rolig ergonomilektion på fyra timmar. Förutom att gå igenom hur man bäst ställer in förarstolen på alla 4 vagntyper (där vi snabbt kunde konstatera att den nyaste vagnen var den sämsta i det avseendet) pratade vi mycket om hur man skall äta, röra sig och leva i största allmänhet för att klara av vårt stillasittande yrke.

Glenn, som föreläsaren hette, sammanfattade själv det hela så här:
- Le för faan!
- Akta ländryggen.
- Regelbunden motionsträning.

Jobbar man natt, vilket jag troligen kommer bli tvungen att göra, är det viktigt att ändå försöka äta så normalt som möjligt, dvs. regelbundna måltider under dagen så gott det går, och inte särskillt mycket på natten eftersom kroppen oavsett om man är vaken eller inte förbränner lika mycket då som på dagtid. Bra att ha med sig...

I fredags gick plötsligt brandlarmet i vagnhallen mitt under vår teorilektion om vilka lagar som styr oss spårarbetande människor. Det visade sig inte vara en brandövning utan faktiskt ett äkta larm så brandkåren (som ligger granne med vagnhallen) kom med en bil och gick in i huset. Rökarna i gruppen var glada över den extra rökpausen och strax efter blåstes faran över och vi fick gå in igen.

Nu under tiden jag går utbildningen skall jag försöka posta ett inlägg i veckan där jag berättar hur det är att utbilda sig till spårvagnsförare. Välkomna att läsa!


Här är vi i Länsmansgården, eller Varmfrontsgatan som hållplatsen heter.

Sista dagen?

VedermödorPosted by Ola Sandberg Sun, February 21, 2010 09:43:57

I fredags jobbade jag min sista dag som busschaufför på spårvägen... kanske. Har hört mig för om det skulle kunna gå för sig att få behålla timanställningen på buss så att man kan köra någon dag då och då för skoj skull. Det är inte helt omöjligt fick jag veta, men det beror på vad jag får för tjänst på spårvagnssidan och hur det blir med personalläget efter att Veolia och Busslink är klara med sina anställningar inför övertagandet till sommaren. Vi får se hur det blir med det!

Min tillsvidare sista dag som bussförare började på centralstationen 06.43 med att jag tog över buss 639 på linje 173 mot Gårdsten. Under natten hade det snöat några centimeter så det var lite moddigt, till och med på E45:an, men varvet gick fint och tidtabellen höll. I backarna uppe i Gårdsten tog jag det väldigt lugnt, särskillt på nervägen.

Bussen skötte sig exemplariskt, gick mjukt och fint och dörrarna krånglade inte en enda gång, något som den här bussmodellen har ganska stora problem med ibland. (En volvoboggie ihopskruvad i Polen om jag minns rätt...)

När jag kom tillbaka till Centralen igen skyltade bussen om till linje 43 mot Kärra, jag var tre minuter sen in till stan så det var bara att lossa, lasta och ge sig av igen.

Även E6:an var lite moddig, särskillt bussfilen, men det gick bra ändå. Tycker det är skönt att köra när det är lite lagom med snö. Snön dämpar vägbullret och erbjuder en lite tystare och mjukare resa.

Eftersom det var ganska tidigt var det inte så mycket folk som åkte. Många tar ju annars 43:an ut till Bäckebols köpcentrum där både IKEA, Coop och Media Markt m.fl. ligger, men de hade inte öppnat ännu. Dessutom var det ju sportlov så skolungarna i Kärra och Gerrebacka lyste med sin frånvaro de också.

Efter tre lugna varv på 43:an lämnade jag vidare bussen och gick på lunch. Det blev Göta Källare och en god tallrik kött, potatis och pepparsås.

Efter maten prommenerade jag bort till Nils Eriksson Terminalen där jag skulle ta över en 80:a. Det blev buss 163, en gammal volvoboggie som troligtvis går i pension i juni. Även denna buss gick fantastiskt med ovanligt pigg motor, så de två varven på 80:an blev behagliga.

Även ute i Billdal var det snö på vägarna och jag lyckades vid två tillfällen glida lite okontrollerat i olika rondeller trots att jag tog det väldigt lugnt. Men det gick bra och jag tror inte passagerarna märkte det ens. Särskillt andra varvet var halkigt. Hade lite svårt att komma ut från hållplatserna ibland, fick släppa gasen och ta i igen några gånger innan hjulen fick riktigt grepp.


Buss 163 i Snipen bredvid en ganska frusen sandstrand.

Sista bussen denna sista dag blev 737, MAN-gas-buss, ett varv på linje 60. Jag började från Centralen med att köra upp till Masthugget. Här var det också moddigt men 737 visade sig ha ett fantastiskt väggrepp, inte en enda gång märkte jag att hjulen släppte, trots start i brant backe. Bussen gick bra i övrigt också så mitt sista varv blev väldigt trevligt och exakt enligt tidtabell dessutom. Det var värre för bussen framför som jag skymtade vid några tillfällen...

Jag gick av på Centralen 17.56 (okej, en minut sen var jag väl då!) och så vart den perioden i livet slut... kanske!


Buss 737 i lätt snöfall på Redbergsplatsen, strax innan min sista sväng ner till Centralstationen.

Ny buss -äntligen!

VedermödorPosted by Ola Sandberg Thu, February 18, 2010 11:49:09

Idag var jag reserv igen och började klockan 04.30 för tredje dagen i rad. Fick börja som i förrgår med att starta gasbussar en halvtimma innan de skulle ut och om de inte startade se till att de startade i alla fall. (I de flesta fallen, hämta batterivagnen).

Strax före 07 ringde förmannen inne från luckan och sade åt mig att jag nog blev tvungen att köra lite. En kollega hade kommit bort på något vis och jag fick köra hans två första omlopp, båda på linje 80. Första bussen blev nummer 199, med läcker röd klädsel. (Den är visst köpt begagnad söderifrån). Bussen gick bra, men vid Linéplatsen kom en passagerare fram och bad mig sätta på värmen eftersom det var så kallt. Jag, som också satt och frös och körde med vinterjacka, mössa och vantar, förklarade att värmen var på men att motorn måste bli varm innan det händer något med temperaturen inne i bussen.

Strax därpå hörde jag hur fläktarna gick igång och det blev faktiskt riktigt varmt och skönt därinne. Vid Snipen tog jag en metroplockarrunda som vanligt och körde sedan in mot stan igen. Det var ganska lagom med folk och jag kom fram 1 minut sent till terminalen där en kollega tog över. Själv gick jag upp i tornet och satte mig att vänta på nästa buss.

Nästa buss visade sig vara helt nya 297, bara någon månad gammal. 297 är en Volvoboggie och hör till en serie med 30 bussar som spårvägen har hyrt av Volvo fram till sommaren då Veolia och Busslink tar över hälften av spårvägens trafik.

Tillskillnad från våra andra, också hyfsat nya, volvobussar så har dessa 30 bl.a luftfjädrad förarstol med bälte, en riktigt mjuk och fin växellåda, luftkonditionering i hela bussen och sist men inte minst ny och bättre FM-radio!

Kort sagt blev jag väldigt glad över att äntligen få köra en av dessa, har velat prova sedan vi fick likadana 289 i mitten av december. (De allra flesta av dessa nya bussar rullar i Mölndal).

Jag hade gott om tid på mig att ställa in luftstolen, och trots att jag inte sett en sådan förut gick det fortare än att ställa in spårvägens vanliga stol. Jag satt helt perfekt. Sedan rullade jag iväg och kunde direkt konstatera att bussen smekte in växlarna, det märktes knappt. I våra något äldre volvobussar studsar och hoppar växlarna in på ett ganska brutalt och okomfortabelt sätt).

Även bromsandet gick mjukt och fint. När jag tryckte på bromsen för att stanna så stannade den bara. Precis som det skall vara. (I förrgår körde jag en volvoledbuss som slängde in ettan lite plötsligt när jag bromsade i en nerförsbacke så att jag höll på att slå huvudet i vindrutan...)

När jag kom upp i lite hastighet efter Marklandsgatan så var det bara att konstatera att det här var den bästa automatväxlade buss jag har kört! Tyst, mjuk, snabb acceleration, skön stol, bra vindrutetorkare osv. (Bussen har delad frontruta vilket betyder stående torkare vilket i sin tur betyder större torkad yta och mindre spolarvätska ovanför rutan...)

I Snipen passade jag på att ta lite bilder:


297 i Snipen. Gul diod-destinationsskyllt och delad frontruta.


Innuti är den lik de äldre bussarna, förutom...

att stolarna har lite tjockare dyna (men fortfarande är lika hårda) och...


...att det är ny färg på den inre destinationsskylten också! (I de äldre bussarna är texten turkåsblå och mindre vilket gör dem svårlästa).


Förarplatsen var också lik den i de äldre bussarna men med nya snygga växelknappar (höger om ratten) och ny skärm för klimatinställning och visnig av dörrläge (till vänster om ratten). För övrigt en likadan skärm som iTid har (till höger om ratten). Tycker förövrigt Volvo är helt enastående på att få till en förarmiljö som är både överskådlig och med allt inom räckhåll. Bra!


Uppe i taket satt en ny och betydligt överskådligare FM-radio med snabbvalsknappar. Precis som på de andra volvobussarna kan man byta radiostation och ändra volymen med ett litet reglage på ratten. Smidigt. Även radiohögtalarna var bättre än på de andra bussarna.

Sammanfattningsvis var detta alltså en kanonbuss att köra. Rent passageraråkmässigt kunde den ju haft riktiga stolar med stoppad dyna och nackstöd men jag tror ändå att man uppskattar den mjuka gången om man åker med dessa.

Slutbetyget blir 4,5 rattar!

Fler och högupplösta bilder på GS 297 finns här!

Imorgon kör jag min sista dag som bussförare på GS... (kanske... man vet ju aldrig!)

Korttjänster

VedermödorPosted by Ola Sandberg Wed, February 17, 2010 18:07:28

Både igår och idag har jag haft korta tjänster på 5 timmar. Igår var jag reserv på garaget och började 04.30, alltså fick jag gå upp 03.30...

När jag kom in till luckan sade förmannen åt mig att gå ut till servicekillen på gården och fråga vad jag skulle göra. Av servicekillen fick jag en lista med dagens utsättningar (vilka bussar som skall ut från garaget, vilken tid och med vem bakom ratten). Servicekillen markerade alla gasbussar med överstrykspenna och bad mig starta dem 30 minuter innan de skulle iväg.

Fick direkt gå iväg och starta två av MAN-bussarna som skulle ut på linje 60. Den ena startade snällt så jag vred på full värme och fläkt för att få upp behaglig arbetstemperatur i den. Den andra ville inte alls starta. Det enda som hände när jag tryckte på startknappen var att alla lampor på panelen slocknade. Ingen ström i batteriet alltså. Meddelade service som gick och hämtade batterivagnen.

Så fortsatte vi under morgontimmarna. Startade bussar eller försökte starta bussar som vi sedan lyckades starta i alla fall med hjälp av batterivagnen. När de flesta bussarna hade kommit ut i trafiken strax före 07 började vi flytta de få som var kvar på baksidan av garaget till framsidan eftersom de stod ivägen för verkstan.

Eftersom detta var fettisdagen så hittade jag till min förtjusning ett flak (!) med semlor på luckans disk när jag gick in för att få lite värme under en lugn stund. Och när jag gick ut i vårt lilla kök för att få mig några droppar kaffe till semla så hittade jag fem flak till med semlor!


Denna bloggs första mobilkamerabild!

Jag lyckades motstå impulsen att ta alla semlorna och springa därifrån med dem för att glufsa i mig så många som möjligt. Istället nöjde jag mig med en och riktigt njöt av den. Den var väldigt god.

Precis när första bussen kommit tillbaka in på garageplanen från dagens första trafiktopp så ringde telefonen och jag fick order att ta den nyss inkomna bussen och köra ner den mot NET. Mer än så fick jag inte veta, men jag slängde mig iväg i alla fall.

Vid avstigningshållplatsen stod en kollega och viftade med armarna. Mycket riktigt var det hon som skulle ha ny buss. Hennes gamla buss stod inne på gate 25 dit nu också servicebilen kommit såg jag. Jag hoppade helt enkelt ur bussen och gick runt de uppställda bussarna framför gaterna för att komma till 25:an och få lift tillbaka till garaget. Men där stod det nu varken buss eller servicebil. Jag hade blivit frånåkt. Som tur var kom en av våra stombussar rullande över planen, så jag kunde lifta med honom tillbaka till garaget.

Resten av arbetstiden vaktade jag semlor och kopplade och parkerade om felparkerade bussar på garageplanen.

Idag började jag nästan lika tidigt. 04.37. Jag fick ta ut buss 966, en stombussvolvodisel, på linje 17 med start från Hinnebäcksgatan. 966 visade sig stå i tvätthallen och var alltså riktigt varm och go innuti. Eftersom jag började lite tidigare än vad det stod på mitt schema att jag skulle göra så lyckades jag ta mig ut till Tuve innan jag skulle därifrån.

Bussen gick mjukt och fint så mina nästan 2 varv gick snabbt. Lyckades hålla tidtabellen perfekt rusningen igenom.

07.56 gick jag av på Centralen och hade 28 minter på mig tills nästa buss så jag gick upp till Göta Källare och satte mig i tidningsrummet en stund. Därefter var det dags för min favoritbuss och favoritlinje, buss 5 på linje 63.

Jag gick ner 8 minuter innan avlösningstiden och tog över bussen redan på regleringshållplatsen framför gamla posthuset. Sedan rullade jag bort till läge K utanför taxifickan vid stationen och öppnade dörren. Till min förvåning och stora häpnad så vällde det på folk. Som mest har jag haft 2 personer med mig från Centralstationen mot Partihallarna med 63:an, nu vart det plötsligt 15 pers som ville åka med.

Fortfarande lätt chokad rullade jag iväg. Ingen påstigande vid Kruthusgatan, däremot en avstigande brevbärare vid postterminalen. Resten skulle ner till Partihallarna. Antar att de jobbar eller gick i skola där...


Buss 5 vid Partihallarna idag.

Efter några minuters tidsreglering vid Partihallarna vände jag och åkte tillbaka till Centralen utan passagerare. Efter att ha stått 3 minuter framför gamla posthuset igen körde jag vidare mot Skår och fick 3 pers med mig dit och lika många tillbaka. Lagom! Gick sedan av och hem vid Centralen kl 09.32.

Detta kan ju mycket troligt ha varit sista gången jag körde linje 63. Känns lite sorgligt...

Frukost på Redbergsplatsen

VedermödorPosted by Ola Sandberg Sat, February 13, 2010 09:09:00

Igår hade jag en trevlig liten tjänst på sådär 6 timmar. Den började på Redbergsplatsen 06.02 vilket är lite ovanligt. Att börja 06.02 är fullkomligt normalt, men Redbergsplatsen är ovanligt. Vanligtvis börjar vi som jobbar på Kruthusgatan antingen på just Kruthusgatan (när vi hämtar ut bussar), Nils Erikson Terminalen (linje 59 och 80) eller på Centralstationen (övriga linjer).

Ett fåtal tjänster börjar och slutar (vi slutar alltid på samma ställe som vi börjar, eller får betalt för tiden det tar oss att komma till startpunkten) dock på Redbergsplatsen. Vet inte hur många, men vi har ju i alla fall 3 linjer som passerar Redbergsplatsen. 17, 60 och 62.

Eftersom Redbergsplatsen ligger lite längre bort från mig än Kruthusgatan gör så bestämde jag mig för att hoppa på en tidig spårvagn dit och ta med mig frukosten för att äta den i vår trevliga rastlokal där. Kom dit 40 minuter innan jag skulle börja jobba och hann koppla av en stund med GP och goda smörgåsar. Hade jag ätit hemma hade frukosten blivit hälften så lång eftersom jag hade varit tvungen att ta en ganska tidig vagn ändå för att vara säker på att komma dit innan jag skulle därifrån.

Innan jag gick ut för att lösa av min kollega kikade jag lite på dagens bussar i datorn. Min första buss skulle enligt datorn vara 722, dvs MAN-gas-buss. Den hade en gul anmärkning med texten "Värmereglage fattas". Det tyckte jag inte lät riktigt bra med tanke på de sex minusgraderna utomhus.

Mycket riktigt så är det första min kollega säger "Hoppas du har långkalsonger på dig", (det hade jag), varpå han pekade på klimatpanelen där samtliga 3 reglage saknades. Han sade att de hade sagt på garaget att värmen var påslagen men att den inte gick att stänga av eftersom reglagen var borta. Nu visade det sig vara tvärtom. Bussen hade rullat 1 timma men var fortfarande helt iskall innuti.


Så här såg klimatpanelen på 722 ut...

Eftersom det var linje 62 jag skulle köra så drog jag iväg ner till Kallebäck innan jag ringde TLI för att felanmäla det redan felanmälda felet. Innan jag gjorde det försökte jag med hjälp av en penna att vrida upp värmen och fläkten men det gick inte.

Efter att ha rabblat all formalia till TLI så beskrev jag ingående problemet samt mina vid det här laget stenstoder till fötter och iskalla näsa osv. så bra att jag hörde hur TLI-operatören själv satt och skakade av köld när han svarade. Han lovade att ta kontakt med Kruthusgatan omedelbart. Efter 3 minuter ringde förmannen därifrån upp och sade att han skickat reserven med en ny buss, nummer 41, till Redbergsplatsen.

En liten kvart senare var jag på Redbergsplatsen och fick kliva in i rena bastun. 41:an var en av de varmaste bussar jag kört. (Heja Volvo!) På displayen som visar klimatet var det två "Extra värme" symboler. Undrar hur man sätter på och av dem?

20 minuter senare fick jag lämna över 41:an till en kollega vid Redbergsplatsen och istället hoppa på en spårvagn ner till Centralen varifrån jag skulle köra en annan 60:a upp till Redbergsplatsen.

Resten av dagen fick jag köra lagom varma och trevliga bussar... Skönt! Dessutom knep jag en av de sista fredagsräkmackorna på Göta källare ...Gott! Nu skall jag iväg och köra ...buss!


Min andra frukost. Spårvägens fredagsräkmacka!

« PreviousNext »