En spårvägares vedermödor

En spårvägares vedermödor

Just nu på jobbloggen:

-Skriver jag om hur det är att vara nybakad spårvagnsförare (fd. busschaufför) i den Göteborgska trafiken...

Ny buss -äntligen!

VedermödorPosted by Ola Sandberg Thu, February 18, 2010 11:49:09

Idag var jag reserv igen och började klockan 04.30 för tredje dagen i rad. Fick börja som i förrgår med att starta gasbussar en halvtimma innan de skulle ut och om de inte startade se till att de startade i alla fall. (I de flesta fallen, hämta batterivagnen).

Strax före 07 ringde förmannen inne från luckan och sade åt mig att jag nog blev tvungen att köra lite. En kollega hade kommit bort på något vis och jag fick köra hans två första omlopp, båda på linje 80. Första bussen blev nummer 199, med läcker röd klädsel. (Den är visst köpt begagnad söderifrån). Bussen gick bra, men vid Linéplatsen kom en passagerare fram och bad mig sätta på värmen eftersom det var så kallt. Jag, som också satt och frös och körde med vinterjacka, mössa och vantar, förklarade att värmen var på men att motorn måste bli varm innan det händer något med temperaturen inne i bussen.

Strax därpå hörde jag hur fläktarna gick igång och det blev faktiskt riktigt varmt och skönt därinne. Vid Snipen tog jag en metroplockarrunda som vanligt och körde sedan in mot stan igen. Det var ganska lagom med folk och jag kom fram 1 minut sent till terminalen där en kollega tog över. Själv gick jag upp i tornet och satte mig att vänta på nästa buss.

Nästa buss visade sig vara helt nya 297, bara någon månad gammal. 297 är en Volvoboggie och hör till en serie med 30 bussar som spårvägen har hyrt av Volvo fram till sommaren då Veolia och Busslink tar över hälften av spårvägens trafik.

Tillskillnad från våra andra, också hyfsat nya, volvobussar så har dessa 30 bl.a luftfjädrad förarstol med bälte, en riktigt mjuk och fin växellåda, luftkonditionering i hela bussen och sist men inte minst ny och bättre FM-radio!

Kort sagt blev jag väldigt glad över att äntligen få köra en av dessa, har velat prova sedan vi fick likadana 289 i mitten av december. (De allra flesta av dessa nya bussar rullar i Mölndal).

Jag hade gott om tid på mig att ställa in luftstolen, och trots att jag inte sett en sådan förut gick det fortare än att ställa in spårvägens vanliga stol. Jag satt helt perfekt. Sedan rullade jag iväg och kunde direkt konstatera att bussen smekte in växlarna, det märktes knappt. I våra något äldre volvobussar studsar och hoppar växlarna in på ett ganska brutalt och okomfortabelt sätt).

Även bromsandet gick mjukt och fint. När jag tryckte på bromsen för att stanna så stannade den bara. Precis som det skall vara. (I förrgår körde jag en volvoledbuss som slängde in ettan lite plötsligt när jag bromsade i en nerförsbacke så att jag höll på att slå huvudet i vindrutan...)

När jag kom upp i lite hastighet efter Marklandsgatan så var det bara att konstatera att det här var den bästa automatväxlade buss jag har kört! Tyst, mjuk, snabb acceleration, skön stol, bra vindrutetorkare osv. (Bussen har delad frontruta vilket betyder stående torkare vilket i sin tur betyder större torkad yta och mindre spolarvätska ovanför rutan...)

I Snipen passade jag på att ta lite bilder:


297 i Snipen. Gul diod-destinationsskyllt och delad frontruta.


Innuti är den lik de äldre bussarna, förutom...

att stolarna har lite tjockare dyna (men fortfarande är lika hårda) och...


...att det är ny färg på den inre destinationsskylten också! (I de äldre bussarna är texten turkåsblå och mindre vilket gör dem svårlästa).


Förarplatsen var också lik den i de äldre bussarna men med nya snygga växelknappar (höger om ratten) och ny skärm för klimatinställning och visnig av dörrläge (till vänster om ratten). För övrigt en likadan skärm som iTid har (till höger om ratten). Tycker förövrigt Volvo är helt enastående på att få till en förarmiljö som är både överskådlig och med allt inom räckhåll. Bra!


Uppe i taket satt en ny och betydligt överskådligare FM-radio med snabbvalsknappar. Precis som på de andra volvobussarna kan man byta radiostation och ändra volymen med ett litet reglage på ratten. Smidigt. Även radiohögtalarna var bättre än på de andra bussarna.

Sammanfattningsvis var detta alltså en kanonbuss att köra. Rent passageraråkmässigt kunde den ju haft riktiga stolar med stoppad dyna och nackstöd men jag tror ändå att man uppskattar den mjuka gången om man åker med dessa.

Slutbetyget blir 4,5 rattar!

Fler och högupplösta bilder på GS 297 finns här!

Imorgon kör jag min sista dag som bussförare på GS... (kanske... man vet ju aldrig!)