En spårvägares vedermödor

En spårvägares vedermödor

Just nu på jobbloggen:

-Skriver jag om hur det är att vara nybakad spårvagnsförare (fd. busschaufför) i den Göteborgska trafiken...

Första veckan!

VedermödorPosted by Ola Sandberg Sat, February 27, 2010 09:46:22

Jösses vad fort en vecka kan gå! I måndags började jag utbildningen till spårvagnsförare. Vi är ett gäng på 11 busschaufförer, en tågvärd och en spårvagnsrangerare som går kursen tillsammans, med andra ord har vi allihop jobbat på någon av GS andra avdelningar förut. Just nu är det nämligen bara internrekrytering som gäller för att komma in på spårvagnsutbildningen eftersom bussidan har förlorat tre upphandlingar och har stor övertalighet.

Vägen för att komma in på utbildningen har kantats av ett flertal tester. Först blev jag kallad till en "informationsträff" som förutom information innehöll tre prov. Ett ordförståelseprov, ett symbollogikprov och ett (eller tre faktiskt) prov för att kolla simultankapacitet (tror jag).

Efter dessa prov följde en nervös vecka. Om man klarat sig skulle man få ett telefonsamtal, om man inte klarat sig skulle man få ett brev. Alltså hoppade jag högt så fort telefonen ringde och blev livrädd så fort jag hörde brevbäraren i trappan.

I slutet av veckan ringde i alla fall telefonen och jag blev kallad till intervju. Den gick fint (och var väldigt trevlig) så jag fick tid för läkarundersökning och psykologtester.

Hos läkaren kollades synskärpa, färgseende, sidoseende, hörsel (jag fick högsta poäng vilket tydligen är ovanligt!). Dessutom fick jag lämna blod och urinprov (drogtest) och svara på frågor om min hälsa i övrigt.

Hos psykologen fick jag först göra ett minnestest (40 nummerserier med 9 siffror i varje lästes upp av en bandspelare, mellan varje serie hade man 6-7 sekunder på sig att skriva ner föregående serie), sedan fick jag gå in i ett mörkt rum och titta på 40 bilder som visades blixtsnabbt. Efter varje bild skulle jag berätta vad jag hade sett samtidigt som jag också tecknade ner det.
Därefter fick jag tre häften med vardera ca 49 grupper med påståenden om personlighet. Man skulle ringa in vad som var mest och minst "jag". När dessa var klara var det dags för ytterligare 189 personlighetsfrågor följt av samtal med psykologen.

Totalt tog psykologbesöket 4,5 timmar och efteråt hade man verkligen ingen aning om hur det gått. Alls. Men så ringde telfonen igen och jag vart inne! (Firades med semla!).

Om jag förstått det hela rätt så gäller samma krav för att få köra spårvagn som för att köra tåg. Båda trafikslagen går ju på räls och omfattas av samma regelverk, därav alla tester.

Första dagen på utbildningen började med en presentation och introduktion med många skratt och glad stämning (vi är ju redan spårvägare!) följt av kontraktsskrivande. Kontrakten gällde timanställningen under utbildningen. Klarar man uppkörningen i slutet så är man garanterad en fast tjänst och då blir det ännu ett kontrakt att skriva på. Dessutom fick vi en massa nycklar och kort som vi behöver för att ta oss fram. Min nyckelknippa börjar bli kraftigt överviktig nu!

Efter en fika med macka (som vi blev bjudna på dagen till ära) så blev vi presenterade för vårt kursmaterial. En stor tjock blå pärm full med trafiksäkerhetsinstruktioner, vagnsinstruktioner, trafiklagar, säkerhetslagar, instuderingsfrågor, grupparbeten, omloppsexempel, linjekartor och mycket mer som skall bankas in de närmaste veckorna.

Utbildningen är ca 7 veckor. Uppkörningen sker i slutet av vecka 6 och sista veckan är man ute och kör i trafiken på en annan förares tjänst, dvs ordinarie förare åker med som passagerare och eleven kör.

Efter lunch fick vi en guidad rundtur i spårvägshallen och verkstäderna som också finns där. I vagnhallen var det i princip tomt på vagnar eftersom det var vagnbrist, så istället för att titta på dem fick vi roa oss med att lägga om växlar med järnspett och lära oss en del om motväxlar och medväxlar.

Dag två fanns det dock vagnar inne. Vi (min kollega Niklas och jag) blev presenterade för panelen med alla knappar och vagnens två pedaler (de äldre vagnarna körs med pedaler, de nyare med joystick). Som fd. busschaufför är man ju van vid pedaler, men däremot inte vid avsaknaden av ratt...

Hur gör man då för att styra en spårvagn? Det kan tyckas väldigt enkelt, det är ju bara att följa spåret. Och det är helt rätt, det är väldigt enkelt, tills spåret delar sig. Och nu kommer det roliga. För att lägga om en växel till höger skall man vrida ett reglage åt vänster och tvärt om. Dessutom skall man helst komma ihåg att vrida tillbaka reglaget till neutralläge efteråt så att man inte av misstag kommer fel eller påverkar en signal längre fram. Kommer nog ta ett tag innan jag är kompis med det där reglaget.

Efter att ha fått köra ett halvt varv var runt vagnhallen och provat på att backa en liten bit, tyckte instruktören att det var dags att ge sig ut på stan. Kör till Mölndal sade hon till Niklas som satt bakom pedalerna. I Mölndal bytte vi och jag fick order att köra till Härlanda.


Här är jag i förarplatsen på vagn 840, finns en del knappar att hålla reda på...

Det är väldigt roligt att köra spårvagn men inte så enkellt som det kan se ut. För det första så används inte pedalerna på samma sätt som på en buss eller bil, de har inbyggt dödmansgrepp (någon av pedalerna måste alltid vara intryckt lite grann, annars aktiveras nödbromsen, vilket har hänt några gånger under veckan) och trycker man för hårt aktiveras också någon av nödbromssystemen. En annan skillnad mellan vagn och buss är att på en spårvagn drar man på fart och låter sedan vagnen rulla, medan man på de flesta bussar måste sitta och gasa lätt hela tiden för att hålla farten uppe.

Nåja, turen upp till Härlanda gick bra och instruktören skötte växel- och signalomläggningen så här första dagen i trafiken. Från Härlanda fick Niklas köra in vagnen i hallen. På eftermiddagen hade vi genomgång av en del av säkerhetsföreskrifterna, signaler mm.

I torsdags hade vi en väldigt intressant och rolig ergonomilektion på fyra timmar. Förutom att gå igenom hur man bäst ställer in förarstolen på alla 4 vagntyper (där vi snabbt kunde konstatera att den nyaste vagnen var den sämsta i det avseendet) pratade vi mycket om hur man skall äta, röra sig och leva i största allmänhet för att klara av vårt stillasittande yrke.

Glenn, som föreläsaren hette, sammanfattade själv det hela så här:
- Le för faan!
- Akta ländryggen.
- Regelbunden motionsträning.

Jobbar man natt, vilket jag troligen kommer bli tvungen att göra, är det viktigt att ändå försöka äta så normalt som möjligt, dvs. regelbundna måltider under dagen så gott det går, och inte särskillt mycket på natten eftersom kroppen oavsett om man är vaken eller inte förbränner lika mycket då som på dagtid. Bra att ha med sig...

I fredags gick plötsligt brandlarmet i vagnhallen mitt under vår teorilektion om vilka lagar som styr oss spårarbetande människor. Det visade sig inte vara en brandövning utan faktiskt ett äkta larm så brandkåren (som ligger granne med vagnhallen) kom med en bil och gick in i huset. Rökarna i gruppen var glada över den extra rökpausen och strax efter blåstes faran över och vi fick gå in igen.

Nu under tiden jag går utbildningen skall jag försöka posta ett inlägg i veckan där jag berättar hur det är att utbilda sig till spårvagnsförare. Välkomna att läsa!


Här är vi i Länsmansgården, eller Varmfrontsgatan som hållplatsen heter.