En spårvägares vedermödor

En spårvägares vedermödor

Just nu på jobbloggen:

-Skriver jag om hur det är att vara nybakad spårvagnsförare (fd. busschaufför) i den Göteborgska trafiken...

Tredje veckan

VedermödorPosted by Ola Sandberg Mon, March 15, 2010 20:03:57

Det har varit en intensiv vecka på utbildningen.

I måndags var vi ute på studiebesök. Vi tog en vagn och åkte till först till Chalmerstunneln och sedan Hammarkulletunneln för att på plats titta på nödutgångar och utrymningsvägar ifall man får stopp i tunneln eller av någon anledning behöver få ut folk därifrån fort.

Så fort vi lämnade vagnen var vi tvungna att ha på oss orange reflexvästar och gula bygghjälmar ovanpå uniformen. I Hammarkulletunneln blev vi avsläppta tillsammans med den ena instruktören en bit innan hållplatsen mitt i tunneln medan den andra instruktören körde iväg vagnen mot Angered.

Medan vår instruktör pekade ut vissa säkerhetsfunktioner för oss vandrade vi i spåret upp mot hållplatsen. De passagerare som stod och väntade på vagnen vid hållplatsen såg ganska förvånade ut när det kom 7 spårvagnsförare i reflexhjälm och väst ut ur tunneln på led. Funderade ett tag på att säga ”pling pling” när vi gick förbi, men hoppade över det…


Inne i Chalmerstunneln. Medan vi stod stilla inne i tunneln visade signalerna på utsidan rött så vi fick skynda oss för att inte försena övrig trafik allt för mycket.

I tisdags övade vi utrymning av vagn vid brand inne i vagnhallen. I övningen ingick att vi skulle göra ett ilsamtal (paniksamtal!) till trafikledningen och tala om att det brann i vagnen, vilken vagn, vart osv. När det blev min tur gjorde jag bort mig och rörde ihop allting riktigt rejält. Hade hoppats att jag skulle vara lite mer sansad i en stressad situation, men när operatören i andra änden sade åt mig att ta allt igen blev det rätt i alla fall.

I onsdags var vi ute vid Eketrägatan och övade halkkörning med spårvagn! Vi fick prova att stanna så fort som möjligt med först bara vanlig broms på normalt spår. Sedan vanlig broms på såpat spår. Sedan samma sak igen fast med högre utgångshastighet. Sedan fick vi prova på om det blev någon skillnad om man höll in sandknappen. (Vi förare kan trycka på en knapp så att det trillar ner sand på spåren före första hjulparet). Allra sist provade vi att göra en så kallad farobromsning på såpat spår. När man farobromsar får man full effekt i vagnens alla tre bromssystem, elbroms, mekanisk broms och magnetbroms, det kändes lite om man säger så, även om vagnen gled en bra bit ändå. Så snälla alla därute, se dig för! Vi kan inte stanna 40 ton spårvagn på en femöring.

När vi var vid Eketrägatan passade vi på att öva kastbyte också. Ett kastbyte innebär att man byter plats på första och andra vagnen i ett tvåvagnarståg. Detta skulle vi göra själva allihop och för att få lite press på oss fick vi göra det på tid. Dem som klarade det på kortast tid skulle få ta kaffe först ur termosen på rasten :-)

Först skulle man koppla isär vagnarna, sedan skulle den första köras fram förbi en växel. Sedan fick man springa tillbaka med ett växelspett, lägga om växeln, rusa vidare till den andra vagnen, köra fram den också. Därefter rusa tillbaka till första vagnen backa tillbaka den, sedan tillbaks till den andra och backa den också för att koppla ihop dem igen. Slutligen skulle man köra fram båda vagnarna för att kolla att allt fungerade som det skulle. Givetvis skulle man också släcka halvljus och fälla in backspegeln på det som blev andra vagnen och tända ljuset och fälla ut spegeln på nya förstavagnen.

När jag skulle köra fram den där sista metern för att kolla att allt fungerade låg jag riktigt bra till. Tyvärr så gick det inte att köra. Något var fel, och genom att göra som vi lärt oss kom jag fram till att det var ett inre klarsignalfel på andra vagnen. Efter att ha rusat fram och tillbaka några gånger fick jag tillslut med mig en instruktör bakåt som så fort han kom in i hytten sade ”jag vet vad som är fel”. Då såg jag det också. Hade glömt ett vridreglage som talar om för andra vagnen att den inte får bestämma själv längre utan skall göra som förstavagnen säger åt den. Jag hade slitit i reglaget 2 gånger och båda gångerna vridit det rätt för att sedan vrida det tillbaka till fel läge innan jag rusade fram för att testa igen. Det felet gör jag inte om.

Sist kom jag inte, men å andra sidan tror jag att jag var den enda i gruppen som behövde hjälp av instruktör för att komma igång :-( Nåja. Jag fick kaffe i alla fall.


Kastbyte pågår. Båda vagnarna är framkörda och nu skall den först backas tillbaka för att bli andravagn... Vädret var något grått och kyligt som synes.

På torsdagen hade vi besök av en kille från trafikantservice som övade oss i konflikthantering. Vi fick spela rollspel nere i en av vagnarna. Själv fick jag både spela förare som hittade en borttappad liten flicka (spelad av kollegan Niklas) bak i vagnen och tre olika personer som ville åka med utan biljett. Dessa tre var mig själv (tyckte jag fick till en hyfsad tolkning faktiskt), Ericssons VD vars American Express inte fungerade i biljettautomaten (har ingen aning om vem Ericssons VD är eller om denne har ett American Express-kort men ändå!) och slutligen var jag en väldigt liten 11-åring vars föräldrar (enligt hans egen utsago) hade tappat bort honom när han gömde sig bakom ett stort träd vid Marklandsgatan. Jag kollade vid Marklandsgatan när vi körde förbi idag och där fanns ju förståss inga stora träd så där sprack den figuren. Typiskt.

I fredags var det äntligen dags att få köra M32. Det vill säga Göteborgs nya italienska spårvagnsmodell. Det var faktiskt en riktigt trevlig upplevelse. Man har ju hört från lite olika håll att den skulle vara riktigt ryckig och obekväm att köra eftersom den har ett 5 meters överhäng fram och bara truckar, inga boggier. Men våran M32:a, nummer 435, gick riktigt fint och mjukt.

I passagerardelen kan M32:orna vara ganska bullriga men framme hos föraren var det väldigt tyst och skönt. Dessutom har vagnen en riktigt kraftig acceleration vilket de andra inte har vid en jämförelse.

Förarplatsen är väldigt rymlig och luftig med stora rutor runt om och förarstolen i mitten. Och nu kommer vi till det mindre bra. Förarstolen ser ut som att den är ihopsvetsad av lite överblivna metallramar som någon sedan har ställt en stolssits på. På ramen har denne någon också skruvat fast två rejäla block som används som armstöd. Stolen är så stor att den inte går arr vrida runt eftersom den då tar emot olika delar inne i hytten. Så prata med passagerare i luckan bakom stolen blir svårt!

I armstöden på stolen finns de viktigaste reglagen. Till vänster finns fart och bromshandtaget och till höger dörr- och växelknapparna. Det är jättebra att de sitter i armstöden så att de är nära till hands, men tyvärr fungerar inte armstöden som armstöd eftersom de är förkorta för att man skall kunna vila armbågen på dem samtidigt som man använder reglagen.

Trots detta var vagnen väldigt trevlig att köra och vår instruktör sade att de hela tiden fixar fel och brister på vagnarna så att de blivit mycket bättre än när de kom. Och de lär bli ännu bättre vad det lider får man hoppas.

Vår M32 435 i vagnhallen vid Rantorget.