En spårvägares vedermödor

En spårvägares vedermödor

Just nu på jobbloggen:

-Skriver jag om hur det är att vara nybakad spårvagnsförare (fd. busschaufför) i den Göteborgska trafiken...

Göteborgsvarvskörning

VedermödorPosted by Ola Sandberg Sun, May 23, 2010 11:48:59

Igår sprang nästan 60.000 personer Göteborgsvarvet i ett strålande väder. Tydligen har det inte regnat under varvet de senaste 31 åren vilket ju är ett smärre mirakel med tanke på att det är Göteborg vi pratar om. Men när jag tänker tillbaka på de Göteborgsvarvsdagar jag har upplevt så har det alltid varit fullt med folk med picknickkorgar, grillar och ölburkar. (Jag gjorde en förmögenhet på pantburksinsamling under ett av varven när jag var 12!).

Även i år blev det alltså en folkfest med mycket publik längs banan som hejade fram sina anhöriga. Särskilt mycket folk blev det självklart runt Marklandsgatan och Botaniska där både start och mål var. Jag hade turen att jobba från 11.06 till 20.21 dvs. jag hann med att köra folk till varvet, under varvet och efter varvet. Dessutom körde jag linje 3 och 13 som båda går till Marklandsgatan.

Jag började på vagnhallen med att plocka ut ett tåg med två pedalvagnar. Tror att detta var andra gången jag plockar ut vagnar från hallen sedan jag började köra. Brukar mest köra in dem. Jag var i hallen en halvtimma förtidigt så jag hade gott om tid att göra säkerhetsgenomgången på båda vagnarna. Skönt att inte stressa. Allt var som det skulle med vagnarna så när jag egentligen skulle börja jobba var det bara att sätta på radion och sjunka ner i förarstolen.

Mina vagnar i hallen, redo att ge sig ut på stan.

Från vagnhallen körde jag linje 3 ner till Marklandsgatan där det redan börjat dyka upp en hel del folk som skulle till starten. Överallt sprang folk med nummerlappar runt för att värma upp.

Efter vändning i slingan vid Slottsskogsvallen satte jag av mot Kålltorp. Överallt på stan syntes att något var på gång. Särskilt där löparna skulle fram. Där fanns avspärningskoner och folk med reflexvästar som höll sig redo att spärra av när det var dags.

På väg från Kålltorp började det bli trångt på vagnen redan innan jag kom ner till Centralen. Vid varje hållplats kom det ombord ett gäng med nummerlappar som skulle till starten. Jag fick en hel del frågor på en massa olika dialekter om hur man skulle ta sig till startområdet, så det är minsann inte bara göteborgare som springer göteborgsvarvet.

I Kålltorp...

Vid Centralstationen blev det väldigt trångt ombord. Vid Brunnsparken blev det jäkligt trångt ombord och när jag så småningom lyckats ta mig ner till Valand var jag bara 5 minuter sen vilket får ses som en liten bragd med tanke på folkmängden. Vid Valand var det också fullt med folk som ville ombord och som på något sätt också lyckades med detta. Fattar inte hur.

Efter Vasaplatsen insåg jag att om folket i vagnen skulle komma fram levande till start utan att förgås av syrebrist och värmeslag innan dess så var jag tvungen att göra något. Alltså informerade jag om att linje 3 visserligen gick till Marklandsgatan men en ganska rejäl omväg via Majorna och att det fanns bättre alternativ i form av linje 1 eller linje X, som trafikerade dagen till ära. Detta fick ungefär en tredjedel att gå av vilket gjorde att de som var kvar fick det lite drägligare ombord.

Jag rullade vidare mot Marklandsgatan, nu nästan 7 minuter sen. Ett tag var jag lite orolig att jag inte skulle hinna ta mig förbi Ostindiegatan innan de spärrade av, jag var sista vagnen som skulle ta den vägen tror jag, men det gick bra.

Från Marklandsgatan fick jag sedan köra tom via Linnégatan och Järntorget till Vagnhallen Majorna där jag skulle vända och sedan fortsätta köra som linje 3 mot Kålltorp. När jag började närma mig vagnhallen insåg jag att jag skulle komma dit nästan 20 minuter innan jag skulle köra därifrån så jag ropade upp TLI för att kolla att jag låg i rätt ordning i förhållande till andra vagnar. Det gjorde jag inte men det var enkelt ordnat.

Vi som vände vid hallen skulle köra in på spår 18, men TLI bad mig köra in på spår 17 istället eftersom en vagn som skulle ligga bakom mig istället låg framför. På baksidan av vagnhallen stod två pers med växelspett som fixade navigeringen åt mig och dessutom såg till att backspegeln fälldes in. Bra! (Växlarna är manuella på hallområdet och portarna in till hallen är så smala att speglarna måste fällas in för att inte gå sönder!)

När jag kom in i skuggan i vagnhallen insåg jag hur varmt det hade blivit inne i vagnen. Jag öppnade alla dörrar och såg till att alla fönster var öppna. Sedan gick jag och fyllde på min vattenflaska och snackade lite med kollegan på spåret bredvid. Vi tyckte båda två att det var lyxigt att få vända inne i hallen. Bästa rastlokalen i hela stan! Svalt och skönt och skugga åt vagnarna också…

När jag rastat klart var det dags att köra den modifierade linje 3 mot Kålltorp. Från vagnhallen gick den som vanligt ner till Hagakyrkan. Därefter fick jag svänga vänster ner mot Grönsakstorget och Domkyrkan. Vid Brunnsparken fick jag svänga vänster igen och sätta kurs mot Wieselgrensplatsen på Hisingen där jag vände runt och körde tillbaka mot stan igen via Nordstan och Centralstationen och därefter som vanligt ut mot Kålltorp.

Vid Grönsakstorget hamnade jag bakom en vagn som hade problem med dörrarna. Tror vi stod där ungefär 5 minuter innan servicebilen dök upp och hade fixat problemet. På de 5 minuterarna tror jag temperaturen i min vagn gick upp 10 grader och stannade där även när jag körde vidare…

Folk som gick på vid Domkyrkan trodde först jag skämtade när jag sade att jag skulle köra till Kålltorp via Hisingen. Men de förstod snart. Tvärs genom Brunnsparken var det en mur med publik som tittade på ett än så länge ganska glest bestånd med löpare. De som ville ta sig från Brunnsparken till Centralstationen fick åka med två extrainsatta Paddanbåtar som körde i skytteltrafik mellan Lejontrappan och Hotellplatsen.

De två paddanbåtarna vid Hotellplatsen.

På Götaälvbron var hastigheten sänkt till 30 km/h så det fanns gott om tid att titta på folket som kämpade sig över bron. Det såg ut att vara ännu svettigare än att köra spårvagn så jag var trots allt tacksam över att jag satt där jag satt. Efter en mycket effektiv vändning vid Wieselgrensplatsen och ännu en passage av Götaälvbron i 30 km/h nådde jag äntligen Centralstationen endast 13 minuter efter tidtabellen. Den förseningen höll i sig upp till Kålltorp men där hade jag som tur var 17 min regleringstid så jag hann ta en nypa frisk luft innan det var dags igen i alla fall.

På den här sidan stan var det nästan folktomt nu under varvet så det blev en ganska lugn och skön tripp in till Centralen där jag skulle bli avlöst. Själva avlösningen blev däremot lite mer kaotisk. Både jag som skulle ur vagnen och kollegan som skulle in blev överösta med frågor om hur man skulle ta sig i samtliga väderstreck på bästa sätt. Jag lyckades i alla fall informera kollegan om att vagnen gick bra samtidigt som vi båda gjorde vårt bästa för att folk skulle få svar. Några fick jag hänvisa till någon av Västtrafiks reflexklädda informatörer som stod en bit därifrån i ett hav av frågvissa människor.

När jag väl lyckats ta mig ett par steg från hållplatsen bestämde jag mig för att jag var värd att äta Max-burgare till lunch efter dagens första insats. Alltså knallade jag iväg till Gamla Ullevi där Max huserar. Skönt att gå lite och dra in färskt syre i lungorna också. Med min klimatkompenserade burgare gick jag sedan upp till kollegorna på Götakällare för ett trevligt lunchsnack.

Efter rast var det dags för linje 13 som under avspärrningarna bara gick mellan Centralstationen och Marklandsgatan via Skånegatan och Chalmerstunneln. En ganska kort sträcka men med oerhört mycket folk eftersom löparna nu var på väg hem från målgången.

Jag började ana att det skulle bli en hård eftermiddag när min vagn inte dök upp på Centralen förrän 10 min efter avgångstid. Kollegan sade dessutom att han hade fått LK-fel på väg uppför Chalmerstunneln två varv på raken men att det hade gått bra att slå i den igen. (LK=vagnens huvudsäkring. Slås den av försvinner strömmen till motorerna). Jag satte i alla fall av mot Marklandsgatan och vagnarna var förvånansvärt pigga och väldigt mjuka i bromsen. Skönt.

Jag klarade Chalmerstunneln utan problem men fick däremot LK-fel vid Botaniska. Antar att det var åsynen av 300 pers på hållplatsen åt andra hållet som fick LK:n att lösa ut. Jag kom i alla fall därifrån och kunde vända vid Marklandsgatan med effekten att jag plötsligt bara låg 2 minuter efter tidtabellen. Det ändrades dock när jag kom ner till Botaniska igen.

Där rådde ett ordnat kaos. Var tredje meter längs hållplatskanten stod en reflexklädd västtrafikperson och såg till så att folk inte knuffade ut varandra i spårområdet. När en vagn stod inne på hållplatsen såg de till att ombordstigningen sköttes hyfsat ordnat och hindrade folk från att blockera dörrarna när det helt enkelt inte gick in fler.

Vid spårövergången mellan hållplatserna stod två trafikledare med avspärrningsband och dirigerade gång och spårvagnstrafiken. På andra sidan, mot Slottsskogen, stod nämligen ännu mer folk och köade för att få komma in på hållplatsen.

Jag stod i kö bakom en annan vagn och bevittnade spektaklet. (Tyvärr utan att komma på tanken att ta en bild). Sedan blev det min tur. Rullade in, öppnade dörrarna, hörde någon ropa på utsidan att vagnen gick via Sahlgrenska och Korsvägen till Centralen medan folk stormade in. Jag bestämde mig för att hjälpa till och ropade samma sak i ytterhögtalarna. På trafikledarens tecken fick jag sedan tvångsstänga dörrarna så att jag kunde ta mig därifrån.

Att fylla upp en spårvagn med nysprugna löpare har den effekten att det snabbt blir oerhört varmt och fuktigt ombord. Dessutom sprids doften av dessa människor ganska bra också, en ganska blandad kompott av svett, deo och öl. (Det senare skall enligt en sportkrönikör i dagens GP vara något alldeles särskilt att inmundiga efter ett göteborgsvarv).

Nere vid Korsvägen gick hälften av och det blev lite mer luft ombord. Jag körde 3 varv mellan Centralstationen och Marklandsgatan innan jag på det fjärde fick köra upp till Axel Dahlströms torg som är linje 13:s ordinarie ändhållplats varefter jag körde ner till Linnéplatsen via Centralstationen. Fullt med folk alla varven så förseningen höll sig konstant på 10 till 19 minuter. Toapaus var inte att tänka på och jag insåg att det vart dumt att hälla i sig kaffe på lunchrasten.

Det kändes som en befrielse att äntligen få korsa Brunnsparken med spårvagn igen och att få köra genom det lugna Annedal. Strax innan Linnéplatsen kom en kvinna fram till mig när hon skulle gå av och sade till mig på engelska att det syntes på mig att jag gillade mitt jobb. Ja det gör jag verkligen, även om jag är 15 minuter sen så är det jättekul!, sade jag och pekade på iTid skärmen. Hon tackade för åkturen och jag önskade en trevlig kväll. Hon gjorde mig glad!

Vid Linnéplatsen gjorde jag dagens sista spetsvändning och satte kurs mot Axel Dahlströms torg igen. När jag kom dit stod jag still i hela 45 sekunder innan jag körde in vagnen till hallen och gick hem.

Dagens sista vänndning vid Axel Dahlströms torg. (Passade på att veva bort 13 skylten och ersätta den med X:et för att markera att vagnen bara går till vagnhallen...)

Sammanfattningsvis var det en mycket trevlig dag på jobbet och många möten med glada människor. Jag gör gärna om det här nästa år!


Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.